Lokalbefolkning som betalar vägpeng och shoppingsugna norrmän som finansierar flygplatser genom alkohol och choklad. Det är några av exemplen på hur våra grannländer har löst problemet med pengabristen inom infrastrukturen.
– Det är ett kontroversiellt system men det funkar, menar Lars Erik Bartnes på norska Veidekke.
Hur kan Sverige få mer och smartare infrastruktur utan att sitta med armarna i kors och vänta på statliga pengar? Infrastrukturkommissionens mål är glasklart – ge landet de vägar och modeller som krävs.
Under kommissionens första hearing i Malmö låg fokus på hur våra grannländer har hittat smarta lösningar på infrastrukturproblemen.
Lars Erik Bartnes, tidigare statssekreterare och nu på bygg- och fastighetsföretaget Veidekke, talade om vägtullar, eller bompeng som den kallas i Norge.
– Bompengen är en speciell norsk lösning där lokala aktörer bidrar till investeringen genom att helt enkelt betala när man använder vägen. Systemet gör att vi får mer väg byggd i Norge än vad vi skulle ha fått annars men det är också en dyr form av vägbygge, menar Bartnes.
I Norge genomförde staten för ett par år sen en stor reform där man överlät många av vägarna till kommuner och regioner, något som blivit lyckat.
– Kommunerna och de lokala aktörerna vet vilka behov som just deras region har och där finns också musklerna att investera på de lokala vägarna. Då kan staten ägna sig åt de stora riksvägarna i stället.
Men vad säger de som bor i ett område där finns många bommar och därmed får hög avgift?
– Vissa betalar ingenting, andra mer. Jag betalar ca 15 000-20 000 kronor om året i bompeng och det finns de som betalar ännu mer. Det är klart att det kan vara kontroversiellt.
Stefan, tidigare civil- och bostadsminister och nu ledamot i Infrastrukturkommissionen, är försiktigt nyfiken på den norska modellen.
– Den kan vara ett alternativ även i Sverige men man får se till helheten. De har ju sett i Norge att det kan bli väldigt dyrt för människor, som tillsammans med Pia, Allan, Maria och ordförande Björn finns i kommissionen.
Norge har även en spännande modell för finansiering av flygplatser. Av Norges 46 flygplatser är det bara fyra som går med överskott men de täcker å andra sidan de andra 42.
Bartnes menar, lite skämtsamt, att det är billig sprit och choklad som ligger bakom detta.
– Ja så är det (skratt). När passagerarna landar måste de gå genom en butik med billig alkohol och choklad och överskottet av denna handel tillsammans med flygavgifterna, finansierar alla norska flygplatser.
På plats i Malmö fanns också Annette, chefskonsulent på Dansk Industri, som talade om hur grannen över sundet har arbetat med frågorna.
Ett spännande danskt projekt är Togfonden DK där målet är att med höghastighetståg minska restiden mellan de danska öarna. Det ska inte ta mer än en timme mellan tex Köpenhamn-Odense och Odense-Århus. Ett annat är brukarbetalning för vägar och broar över bland annat Stora Bält.
Finlands representant på hearingen var Peter från Ramböll Finland som berättade om OPS, offentlig-privat samverkan inom infrastrukturen och det första projektet som var en väg mellan Järvenpää och Lahtis.
Det blev ett mycket lyckat projekt och vägen är nu återlämnad till staten.
Vad har ni lärt er från OPS-projektet?
– Att man kan få vägen klar snabbare, det är en stor fördel. Men det har också visat sig i efterhand att drift- och underhållsdelen med till exempel snöröjning har fungerat bättre med den här lösningen, menar Molin.
Finansieringen av sträckan gick inte genom vägtullar som i Norge och därmed behövde trafikanterna inte betala direkt. Leverantören fick istället en viss summa per beräknat fordon som använde vägen.
För Stefan och de andra i kommissionen fortsätter nu arbetet med en slutrapport i höst som mål.
– Det finns mycket att lära och vi går in en tid där vi måste pröva olika finansieringsmetoder. Det räcker inte med pengar enbart från statskassan och där har vi en del att lära av våra grannländer. Förhoppningsvis kan vi komma med några spännande idéer som skakar om i debatten.